Att vara fängslad eller hänförd

När två personer möts genom attraktion kopplas deras omloppsbanor ihop för att påbörja en gemensam färd.

Att få färdas tillsammans på detta vis är en sällsam resa av värme, delad glädje och på många vis en tillflykt från allt det man saknar i ett liv av frivillig eller oundkomlig isolering.

Därför kan det som initialt bara flödade av den glädjande stundens nya behag ge upphov till rädsla – vars källa fylls på av vetskapen om att det som frivilligt har givits av livets omständigheter och en annan människas egen vilja med all plötslig hast kan försvinna.

Rädsla i sin tur kommer oundvikligen att locka dig till att undvika vad den varnar för, och i detta kanske du söker dig till att försöka kontrollera det som i slutändan är okontrollerbart. Kanske stänger du ditt hjärta lite för värmen din följeslagare utsöndrar för att gardera dig mot temperaturväxlingen du hade känt om närvaron går iväg. Kanske sätter du dit kättingar och kedjor i det öppna eller fördolda kring personens varelse för att säkerställa dig om att det minsann är dina händer som styr var värmen tar vägen.

Varje steg du tar i rädslans namn stärker dess fotfäste inom dig, och den energi du bär närmst på kommer alltid att vara den du delar med andra. Just därför kan rädslan bli en korrumperande älskare till ditt inre behov av trygghet. Att söka sin trygghet på detta vis är som att tro att dina krampande händer kommer göra mindre ont ifall du tar i mer, istället för att släppa taget och i den tilliten börja landa i den helande vila du faktiskt behöver.

Att älska handlar om att öppna upp, inte om att stänga ned. Istället för att du tvingar en fritt given närhet att hålla sig runt dig, låt din egen värme och mänskliga glans som lockade in partnerskapet från första början vara det som gör att man stannar.

Förstärk ditt ljus, din glädje och all den mänskliga härlighet du bär inom dig som din födslorätt. Låt detta bli den givna inspirationen till närhet så kommer du aldrig sakna människor vid din sida. Samtidigt kommer du själv också att få njuta fullt ut av den härliga intimitet som bara kan byggas mellan två hjärtans fria utforskning av varandra.

Paradoxen blir att ditt övergivande av kontroll och dess medföljande behov är så nära du någonsin kommer kunna komma den kontroll du vilset försökt fånga.

Och om personen ändå går? Ja, min fråga blir; vem är du att neka någon den friheten? Det är väl precis deras fria vilja att vara med dig som medför så mycket av det ditt hjärta värms av? Fri vilja kan endast vara sådan om den får vandra som den vill, och där en närvaro går iväg skapas inget annat än utrymme för något nytt att ges plats. Inget är någonsin förlorat, och vågar du leva ditt liv efter detta riktmärke kommer du ges friheten att njuta av det du har fullt ut.

Så sök istället till att vara ljuset man vill gå till, inte skuggan som jagar dess fotspår.